Skolstart, skolångest och äntligen får jag vila

-

Det är dubbelt det här med skolstart. Å ena sidan är jag helt trött efter en lång sommar med barnen hemma och längtar efter att gå tillbaka till vardagsrutiner. Å andra sidan är omställningen till att börja skolan igen väldigt tuff för barnen. 

Sommar innebär en välbehövlig vila för mina barn. Vila från krav och från stökiga miljöer. Det är en chans att ladda batterierna och få bestämma över sin egen tid. Att börja skolan igen med alla krav, ljud och människor brukar vara lite kämpigt, även om de samtidigt längtar efter kompisar och struktur. 

Med mina npf barn är det lite extra viktigt att förbereda på rätt sätt. Med äldsta barnet brukar vi ha ett möte på skolan veckan innan skolstart. Där får hen se schema, prata förväntningar och mående samt vilka anpassningar som ska göras under hösten. Det är väldigt hjälpsamt för tonåringen som då vet vad hen ska förvänta sig på första skoldagen. 

Med dottern pratar jag mer om vad som ska hända under veckan, ritpratar och fyller i planneringskalender. 

Veckan innan skolstart brukar jag planera in lite extra aktiviteter, för att barnen ska bli distraherade och inte bara gå hemma med ångest. Vi kanske åker till stan och handlar sånt som behövs, åker till lekpark, lekland eller trampolin landet. Skojiga saker som jag vet att barnen klarar av och som suger ut det sista av sommaren. 

Samtidigt lämnar jag mycket utrymme för stora känslor. Jag förstår att sista veckan kommer innebära fler meltdowns, fler ångestattacker och mycket oro. Det är okej och så får det vara. Tonåringen och jag pratar mycket om oron, om hur vi ska möta tankar och att det är okej att det är jobbigt. Jag försöker inte trösta och släta över, utan lyssnar och förstår. Det hjälper ganska mycket. Jag kanske påminner om att det känns så här varje år men att det brukar kännas helt okej när skolan väl börjar. 

Sonen brukar längta tillbaka för att han saknar sina kompisar. När skolan väl börjar blir det jobbigare, då han blir väldigt överlastad av alla intryck. Det brukar släppa efter två veckor. Så där försöker jag ha förståelse för att han är surig och bara hänger på sitt rum efter skolan i två veckor. 

Eftersom mina barn inte vänder helt på dygnet under sommaren så ägnar vi inte särskilt mycket tid till att vända tillbaka dygnet. Allt jag kräver är att de dagen innan skolstart går upp skolstart stod, så att de somnar lättare på kvällen. 

Sist men inte minst tar vi ett tillbaka-till-skolan-foto den första skoldagen innan de går till bussen. Det har jag gjort varje år sedan tonåringen började förskoleklass och det är en viktig rutin för barnen. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför är skolan så svår för npf barn?

-
Bild
Jag älskade skolan och fortsatte att studera tills jag var nästan 30. I skolan fungerade jag på ett sätt som jag inte fungerade i arbetslivet sedan. Höga betyg, om än spretiga och hög utbildning har jag. Även maken klarade skolan bra, med spretiga betyg. Men jag är inte så säker på att det gått lika bra för oss idag. Skolan ser nämligen väldigt annorlunda ut idag än den gjorde när vi gick i skolan. För det första är klasserna större. 32 barn är det i sonens klass i åk 6. Vi var 25. Klassrummen har inte blivit större men de är nästan alltid två lärare i samma klassrum för att hålla ordning på eleverna. Fler personer i klassen innebär fler relationer att hålla reda på och mer ljud när man ska lyssna och sitta och jobba. Det är väldigt svårt att hantera för barn med npf  Kraven har också blivit större i skolan. Man får betyg tidigare och redan i mellanstadiet ingår det i betygskriterierna att man ska kunna analysera och motivera sina svar. Barn med adhd mognar ofta lite långsammare än...
Läs mer

Anpassningar i skolan för barn med adhd och autister

-
Bild
Skolan idag är utformad för att passa neurotypiska barn, majoriteten, och ofta funkar den väldigt dåligt för neurodivergenta barn. Det är en av de stora anledningarna till att diagnoser bland barn ökar. Man behöver helt enkelt diagnosen för att få rätt hjälp i skolan. Men skolan är skyldiga att anpassa undervisningen så att den passar alla individer, även utan diagnos.  Mina barns skola Jag säger ofta att ingenting på denna jord skulle få mig att flytta mina barn till en annan skola, för barnens skola är otroligt duktiga på att jobba med barn som har svårigheter. Och det barnens skola gör som jag tycker är bäst, är att de jobbar proaktivt istället för reaktivt. De väntar inte tills barnen mår så dåligt att de inte går i skolan längre. De sätter in insatser så fort de börjar se problem. Det visar sig också i statistiken för nästan alla på skolan går ut nian med godkänt i alla kärnämnen.  Med tonåringen har jag stött på det här arbetet personligen. Skolan lyssnar på vårdnadshava...
Läs mer

Första diagnosen

-
Bild
"Ingen i den här familjen är normal" , brukade jag säga till tonåringen när hen gick i lågstadiet. Det var långt innan vi kände till vad npf egentligen innebar och ingen identifierade sig som neurodivergent. Hur skulle vi kunna göra det? Det väldigt komplicerade ordet hade vi aldrig hört. ADHD var väl pojkar som sprang runt och slogs och inte lärde sig nått i skolan och autism innebar väl att man var nästan ickeverbal och gick i anpassad skola? Inte mina barn som låste in sig på toan och grät för att alla barn var så snoriga eller som inte kunde städa sitt rum.  När mitt äldsta barn kraschade totalt i mellanstadiet, började dunka huvudet i väggen och skrikande springa ut från lektionerna började en resa som fick mig att omvärdera det mesta i mitt liv. Efter många års kamp fick tonåringen en autismdiagnos men då hade vi redan anpassat våra liv efter den verkligheten. Tonåringen har alltid varit känslig, redan som bebis men det tyckte inte jag var så konstigt. Jag har också all...
Läs mer