Första diagnosen

"Ingen i den här familjen är normal", brukade jag säga till tonåringen när hen gick i lågstadiet. Det var långt innan vi kände till vad npf egentligen innebar och ingen identifierade sig som neurodivergent. Hur skulle vi kunna göra det? Det väldigt komplicerade ordet hade vi aldrig hört. ADHD var väl pojkar som sprang runt och slogs och inte lärde sig nått i skolan och autism innebar väl att man var nästan ickeverbal och gick i anpassad skola? Inte mina barn som låste in sig på toan och grät för att alla barn var så snoriga eller som inte kunde städa sitt rum. 

När mitt äldsta barn kraschade totalt i mellanstadiet, började dunka huvudet i väggen och skrikande springa ut från lektionerna började en resa som fick mig att omvärdera det mesta i mitt liv. Efter många års kamp fick tonåringen en autismdiagnos men då hade vi redan anpassat våra liv efter den verkligheten.

Tonåringen har alltid varit känslig, redan som bebis men det tyckte inte jag var så konstigt. Jag har också alltid varit känslig. Så många timmar jag spenderat med att försöka förklara andra människors beteenden medan barnet ligger i sängen och gråter, panikar och inte förstår. Det var inte konstigt för mig, för det gjorde min mamma med mig också. Tonåringen behövde ha mjuka, sköna kläder och det var inte heller konstigt – jag hatade allt som kliade och stacks och klarar inte av minsta lilla parfym i tvättmedlet. Mitt barn var känslig för andra människors ljud, smaskande och snörvlande – det var inte heller konstigt för så har jag känt hela mitt liv.

Så fortsatte det. Jag förklarade för mitt barn att det var normalt att känna så, att alla kände så. För att jag trodde att var så. Att alla kände så. Det är nackdelen med att ha en odiagnostiserad förälder, vi vet inte att vi funkar annorlunda. Så ringde tonåringens lärare och berättade om problemen hen hade i skolan och föreslog autism som källan. Då ramlade polletten ner. Såklart det var autism, varför hade jag inte tänkt på det tidigare. Jag har en autistisk bror men det yttrar sig väldigt annorlunda för mitt barn. Min kunskap var för liten, mina fördomar för stora. Det var jag tvungen att ändra på.

Jag gjorde som jag gjort sedan jag var gravid med mitt första barn, jag läste på officiella medicinska sidor som 1177 och andra medicinska siter för att inte fastna i overifierad information som bara skrämmer mig. Jag lånade böcker och läste allt jag kunde om autism men helt ärligt var informationen inte särskilt bra. Den var full av samma fördomar och stereotypa beskrivningar av autism som jag redan hade. Kliniskt gick det inte att förstå att mitt barn var autistiskt, jag behövde en annan typ av information. 

Så jag kastade mig ut på den overifierade delen av internet och hittade mängder med influencers som fått diagnos sent i livet och nu ville hjälpa till att sprida kunskap bortom den stereotypa, autistiska pojken som inte pratar och inte känner empati. Här hittade jag erfarenheter som passade mer in på mitt känsliga, hyperempatiska, kreativa och intelligenta barn. 

Tonåringen är autistisk på det sätt som brukar beskrivas som ett kvinnligt sätt att vara autist. Där man är väldigt medveten om människorna runt omkring men har svårt att relatera till dem på ett djupare plan. Där man kan lära sig sociala koder, maskera sin autism genom att inte stimma, se folk i ögonen och animera ansiktet på rätt sätt. Man kan vara social men det kostar väldigt mycket och leder ofta till utbrott när man kommer hem och utbrändhet, depression och ångest när man fått leva med det för länge.

Jag minns såväl första gången jag tröstade mitt barn utan att säga att alla känner så. Istället sa jag: "Ja, men det är ju för att du är autistisk". Hen reagerade på en gång. "Jag trodde att alla känner så?". Mitt svar var väldigt ärligt och början på en helt ny era för oss båda: "Det trodde jag också, men jag hade fel. Det visade sig att vi nog är autistiska".