Hur ska vi överleva det här?

När man har väldigt matkinkiga barn vill man verkligen utöka mängden mat de äter. Jag vet. Det är väldigt lätt att man börjar tjata om att de ska smaka saker, tvinga dem att ta en tugga och i alla fall pröva. När det kommet till autistiska barn är det här ingen bra idé. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Tonåringen började hulka och gråta om man försökte tvinga i hen mat. Men det finns andra sätt att utöka mängden acceptabel mat, även om det tar väldigt lång tid.  För det första, försök bara förändra matvanor när barnet mår riktigt bra. Inte när de är nedtyngda av skolan, inte när de är sjuka, deprimerade och inte har kontroll på sina känslor. När barnet mår dåligt är det läge att bara servera samma mat som man vet att de kommer att äta. Välj en period när det är lite lugnare och barnen har utrymme för förändringar. Jag vet att det känns som att det aldrig kommer att komma en sådan period men med tiden kanske ni får hjälp, hittar medicin som fungerar och även npf-barn mognar med...

Man måste inte ha problem med mat bara för att man har en npf-diagnos men jag tror att det är ganska vanligt. Många med npf har matkänsligheter, problem med magen eller bara svårt att få i sig mat. Varför är det då så att mat blir svårt? Många barn har matkänsligheter och svårt att äta. Barnens smaksinne är starkare än vuxnas och de har särskilt svårt för beska, så gröna grönsaker som broccoli ratas av de flesta barn. Starkt kryddad mat brukar också vara negativt för i alla fall svenska barn. Vad är då skillnaden för npf barn? Helt enkelt att det är mer.  Sushi, sonen och tonåringens favoritmat Förhöjda sinnen Npf innebär att hjärnan fungerar annorlunda. Vi går runt i samma värld med upplever den väldigt olika för att våra hjärnor processar den på olika sätt. Det här gäller alla våra sinnen och påverkar maten lite extra mycket. En sak som barnen ofta reagerar på är textur och konsistens. Tonåringen har alltid hatat mos, även när hen var bebis som bara kunde äta mos. Då åt hen knapp...

I vår familj får man mat som man gillar. Jag vet att det är impopulärt att skämma bort barn på det sättet men jag vet också att de som tycker så inte har sett sina barn tyna bort för att de inte kan äta maten. Jag vet att de som tycker att barnen får minsann äta det som serveras, inte har barn som bråkar så att taket skakar när de är hungriga. Så jag skiter faktiskt i vad andra tycker. Jag serverar mat som alla gillar.  Det beslutet är viktigt för att vår familj ska må bra men det innebär också en stor arbetsbelastning på mig, som är den som planerar maten. Ibland när jag är utmattad och sur, tänker jag att barnen har samlats i ett stort möte och bestämt sig för vem som tycka om vad så att ingen tycker om samma sak, samtidigt, någonsin. Jag förstår egentligen att det inte är så men nog vore det enklare om alla i alla fall kunde äta samma sak. Ovan ser ni en bild på när jag serverade julgröt till lunch på julafton till de tre barnen. Gröten är mjölkfri och alla äter den, men alla an...

 Min dotter är 5 år yngre än sonen. När vi insåg att sonen hade adhd var hon två. Dottern har med andra ord redan från början haft föräldrar som förstår npf problematik och som försöker anpassa istället för att skrika. Tro mig, det behövde hon verkligen. Om mina andra barn kvalificerar för en diagnos misstänker jag att dottern kommer få tre.  Dottern har alltid haft fart, pillat på allt, klättrat på allt. När hon ramlade märkte hon sällan att hon gjorde illa sig. Jag såg henne springa ut ur huset, snubbla i trappen och landa rakt ner i betongplattorna, bara för att sedan resa sig upp och skrika rakt ut, mer i ilska än i smärta och sedan springa vidare. Med mig springandes efter då, för jag var ju tvungen att torka blod och kolla så att hon inte var allvarligt skadad.   När hon var 3 år presenterade jag henne som min dotter kaosprinsessan och vi var så trötta. Att hon har adhd har jag varit tämligen övertygad om länge. Dottern är fartig och utåtriktad på ett helt anna...