Autism och maskering

Att jag är autistisk tror jag ändå inte att någon kan tänka sig. Jag verkar social, utåtriktad när jag umgås med människor. Alltid när vi är på habiliteringen säger experten vi träffar till tonåringen: "Det är så spännande att ni autister är så känsliga. Jag och din mamma som inte är så känsliga kan nog aldrig förstå det." Varpå tonåringen såklart börjar asgarva. När vi åkte från arbetsterapeuten senast klagade jag på att ingen någonsin läser mig som autistisk och då svarade tonåringen: "Nä, men om man har spenderat en hel dag med dig - då syns det". Och så är det väl. Jag håller ihop i sociala sammanhang, något jag säkerligen lärt mig väldigt tidigt som barn. Jag maskerar mina autistiska drag för att passa in och inte bli utpekad. Något tonåringen inte gör i samma utsträckning. 

Maskering - ett skådespel

Att maskera är som att vara en skådespelare. Att kliva in i en roll som man skrivit åt sig själv utan att ens förstå att det var det man gjorde. Man lägger till andra miner, manér och ändrar sitt sätt att prata. Min dotter står ofta i spegeln och övar på olika ansiktsuttryck. Hon studerar sina kompisar noga och kommer sedan hem och säger: "Nu vet jag hur alla mina kompisar ser ut när de ljuger. S ser ut så här (visar med ansiktet), L ser ut så här (visar med ansiktet) och jag ser ut så här (visar med ansiktet)." Snällt att hon visar mig vilken min hon tänker göra när hon ljuger! Jag minns hur jag själv stod framför spegeln och övade på att le för att det skulle bli ett naturligt leende. Problemet är att leendet måste gå ända upp i ögonen och det är ganska många muskler som måste spännas för att få det att fungera. Ibland kan jag bli helt utmattad av att gå runt och le hela tiden men jag kan inte sluta. När jag är bland människor kommer masken upp. 

Mina barn är väldigt tonkänsliga och om man säger något till dem med fel ton slår de lätt bakut. Det är oftast inga problem för mig för jag har ägnat så mycket tid till att lära mig kontrollera min ton så att den ska ge rätt intryck beroende på vilken känsla jag har. Maken som har adhd, har dock stora problem med att kontrollera sin ton och ibland kan jag bli så provocerad av det. Jag anstränger mig så otroligt mycket för att använda rätt ton när jag pratar och har studerat hur man ska använda olika toner sedan jag var ett väldigt litet barn och så går maken bara runt och pratar helt utan eftertanke och utan kompetens. Att konversera med barnen måste ju kosta 70% mindre energi än det gör för mig. Men så får han oftare en dotter som slår bakut och bråkar också och det kostar ju ganska mycket energi att reda ut. Så just med  dottern kanske jag till och med tjänar in de där 70 procenten. 

Demaskering

Maskering är således ett skådespel, ett försök att passa in i den neurotypiska världen och inte få missförstånd och pekpinnar. Men det är inte ett frivilligt skådespel eller något man gör med flit och det kostar otroligt mycket energi och ens självkänsla tar väldigt mycket stryk. Det är inte så lätt att veta vem man är om man hela tiden sätter på sig en mask när man är med andra människor. Jag har helt tappat bort mig själv fler gånger än jag kan räkna och det leder alltid till extrem ångest och depression. Jag tycker att det blir svårare och svårare med åren att orka med detta skådespel, vilket gör att jag håller mig mer och mer hemma. Ibland kan jag bli utmattad av att gå runt på den lokala Coop för att jag måste tänka efter så att jag hälsar på rätt personer, ler mot alla och beter mig på korrekt sätt. 

Sedan jag insåg att jag var autistisk har jag aktivt försökt sluta maskera men det är väldigt svårt. Hemma med min familj klarar jag av det men inte ute i världen. Jag känner mig helt enkelt inte trygg när jag är autentisk ute bland folk. Jag antar att det är en rest från när jag var barn för idag spelar det ju ingen roll alls. Som medelålders kvinna är det socialt helt okej om jag inte går runt och ler hela tiden. Ingen förväntar sig egentligen det och alla jag känner hälsar definitivt inte på mig på Coop, utan går runt i sin egen värld. Det är annorlunda när man är barn. Då förväntar sig alla att man ska le och vara glad mest hela tiden. 

Hemma kan jag dock slappna av mer och är noga med att göra det för att lära barnen att det är okej att man är lite annorlunda. Dottern sitter ofta och detaljstuderar mitt ansikte, precis som hon detaljstuderar andras ansikten. Så utbrister hon saker som: "Men mamma, du är ju glad nu. Varför ler du inte?" Då svara jag att mitt ansikte inte visar känslor på samma sätt som andras ansikten, men hon har helt rätt att jag är glad och vi har väldigt trevligt. Det är stunder när jag är väldigt stolt.