Varför är skolan så svår för npf barn?

Jag älskade skolan och fortsatte att studera tills jag var nästan 30. I skolan fungerade jag på ett sätt som jag inte fungerade i arbetslivet sedan. Höga betyg, om än spretiga och hög utbildning har jag. Även maken klarade skolan bra, med spretiga betyg. Men jag är inte så säker på att det gått lika bra för oss idag. Skolan ser nämligen väldigt annorlunda ut idag än den gjorde när vi gick i skolan.

För det första är klasserna större. 32 barn är det i sonens klass i åk 6. Vi var 25. Klassrummen har inte blivit större men de är nästan alltid två lärare i samma klassrum för att hålla ordning på eleverna. Fler personer i klassen innebär fler relationer att hålla reda på och mer ljud när man ska lyssna och sitta och jobba. Det är väldigt svårt att hantera för barn med npf 

Kraven har också blivit större i skolan. Man får betyg tidigare och redan i mellanstadiet ingår det i betygskriterierna att man ska kunna analysera och motivera sina svar. Barn med adhd mognar ofta lite långsammare än neurotypiska barn och deras hjärnor kanske helt enkelt inte är redo för avancerade analyser. Man ställer krav på barnen som en ganska stor del av barnen inte har fysisk möjlighet att möta i den åldern, för att hjärnan inte är utvecklad för det än. 

Det räcker inte att man kan räkna ut talen, man måste visa hur man kom dit samt motivera och förklara sina beslut. 

Man måste också kunna styra sitt arbete själv. Bestämma mål på utvecklingssamtalen (redan i klass 1 vilket jag tycker är väldigt komiskt). Skolan innehåller väldigt få prov och otroligt många egna arbeten. Arbeten där man själv ska bestämma vilken ambitionsnivå man har för att möta betygskriterierna på den nivå man siktar efter. Jag är inte helt säker på att jag skulle klara av det idag ens. 

Att gå ut med icke godkänt i kärnämnena innebär att man inte kan börja på ett gymnasieprogram och kraven i svenska, engelska och matte är otroligt höga. Du måste dessutom ha godkänt på alla punkter inom ämnet för att få godkänt. 

Alla som tycker att det är konstigt att sänka betygskraven för att barnen inte klarar av dem, har inte satt sig in i hur betygskraven ser ut. 

Dagarna är dessutom väldigt långa. Redan i åk 3 ökar lektionstiden till mer än många barn i den åldern klarar av att koncentrera sig. Tufft för alla men extra tufft för npf barnen. 

Autonomi

För autister och barn med adhd är autonomi ofta väldigt viktigt. Man vill bestämma själv och skolan är absolut inte upplagd så. Många barn med npf får bra betyg i ämnen som intresserar dem men klarar sig knappt eller inte alls i sådant som inte intresserar. Det här tar skolan inte hänsyn till alls. Intresse. Vem bryr sig? Alla ska kunna allt.

Att någon annan bestämmer vad man ska göra hela dagarna kan också vara triggande. Man vill helt enkelt bestämma själv och trots att man jobbat så hårt på att öka elevinflytandet i skolan de senaste 20 åren så har barnen väldigt lite inflytande över sina dagar och framförallt över vad de lär sig. 

För min tonåring är det jobbigt att ha då många olika ämnen. Om jag hemskolade hen skulle jag istället köra två veckor svenska, bara svenska hela dagarna. Gå djupt in i projektet och sedan släppa det och köra två veckor matte. Det skulle passa mitt barn mycket bättre och därför är jag mindre orolig för hur tonåringen ska klara ett jobb än jag är för hur hen ska klara skolan. Om hen bara väljer rätt jobb kommer hen att kunna nörda in totalt på ett projekt under begränsad tid och sedan göra något annat. Det blir toppen. 

Skolan innebär allt för många sociala kontakter, för hårda krav, för sensoriskt överstimulerande miljö, för lite autonomi och för mycket eget ansvar för tidigt. De problemen ligger i hur skolan är utformad. Nästa vecka tänkte jag skriva lite om vad skolan kan göra för att anpassa skolgången så att den bättre passar autister och barn med adhd.