Att städa och hålla ordning när man är autistisk och har adhd

Jag har alltid haft svårt att hålla ordning hemma. Att städa är så tråkigt och så överväldigande, både sensoriskt och att planera och utföra. Samtidigt får jag svårt att andas när det är för dammigt och klarar inte av att utföra någonting om hemmet är för stökigt. Som med så mycket annat fastnar jag lätt i en rävsax där jag inte klarar av att städa och då blir det så stökigt att jag verkligen inte klarar av att städa. Så här ser det ganska ofta ut för autister och människor med adhd. Att städa är otroligt svårt för att vi har problem med exekutiva funktioner. 

Exekutiva funktioner

Vad är då exekutiva funktioner? Det är hjärnans kontrollsystem som hjälper oss att ta initiativ, ha tidsuppfattning, förstå samband mellan orsak och verkan och förmågan att planera och organisera. De exekutiva funktionerna hjälper oss också att skapa struktur i vardagen, att självkorrigera våra handlingar, få motivation, fokus och att kunna skjuta upp behovstillfredsställelse. 

Läs mer om exekutiva funktioner på Wikipedia eller Psykologiguiden. 

För att kunna städa och hålla ordning behöver vi många av dessa exekutiva funktioner men vad händer då om man saknar dem? Anstränger sig lite mer? Jobbar lite hårdare? Skärper sig? Det var strategierna jag använde i hur många år som helst så jag kan säga med säkerhet att det inte fungerar alls! Jag tror att de strategierna stjälper mer än de hjälper, för de stärker låsningarna som gör det omöjligt att städa. Istället lär jag mina barn att om man har hjärnor som våra så måste man försöka jobba runt hjärnan, till och med lura den lite ibland. 

Bara lite

En av de saker som överväldigar mig med städning är att det är så mycket. Saker överallt som man måste städa bort först och sedan ska man dammtorka och golvet behöver skuras men visst måste man dammsuga först och så behöver ju toaletten städas och blommorna vattnas. Jag kan helt enkelt inte hitta var jag ska börja. Allt känns lika viktigt och det känns som att jag borde börja överallt samtidigt. Därför blir jag sittande kvar vid köksbordet. 

Mitt bästa knep för att lura hjärnan med att sätta igång och städa är därför att att säga att jag bara ska göra lite grann. Ställ en timer och så städar jag så mycket jag kan på en kvart. Det funkar ännu bättre om vi är flera som städar samtidigt, för då får vi in en annan bra strategi - nämligen body doubling men det pratar vi mer om senare. 

Genom att säga till hjärnan att vi bara ska göra lite så kan den starta med uppgiften, trots att den vet att jag lurar den. När det snöat hur mycket som helst ute, så är det väldigt svårt att få min hjärna att gå ut och börja skotta. Så då säger jag till min hjärna att vi behöver inte skotta allt, det är inte nödvändigt. Bara vi skottar till kaninhuset och en gång ner till utfarten så räcker det. Det går min hjärna på, trots att den vet att när jag väl börjar skotta kommer jag att skotta allt eller så mycket jag orkar tills jag helt kollapsar. Hjärnan vet ju det, för vi har ju samma hjärna jag och hjärnan. Den vet men ändå funkar det. 

Vi städar bara köksbordet. Så säger jag till hjärnan, det är ju bättre än ingenting. När bordet är städat får jag dopamin av att ha avslutat en uppgift och då plockar jag också bort från golvet och köksbänkarna och golvet i hallen. Och sen bär jag upp allt som ligger i trappen. 

Bara lite har räddat mig så många gånger. 

Sensoriska svårigheter

Något annat som gör det svårt att städa är alla sensoriska svårigheter. Damm som flyger upp i ansiktet, äckliga fläckar och matrester, lukten från toaletten, känslan av rengöringsmedel och vatten på händerna eller känslan av handskar mot händerna. Det här är något som jag har svårt att ta mig förbi. Jag kan städa toaletten, men bara om den inte blivit för smutsig. Är den för smutsig hulkar jag och skriker samtidigt som jag städar den och sedan får jag lägga mig och vila ett tag. Därför gör maken oftast sådana jobb i huset. 

Jag kan dammtorka och då använder jag en swiffer där dammet fastnar och inte flyger i ansiktet och dessutom behöver man inte ha en blöt trasa i handen.

Tonåringen kan plocka ur en diskmaskin, det är inga problem men att plocka i - det är svårt. Matresterna som samlas på tallrikarna är väldigt svåra för hen att hantera och det blir väldigt jobbigt. Så vi delar på arbetet. Tonåringen plockar ur och jag plockar i. För mig funkar det okej, jag kan hantera matresterna för de försvinner ju när jag stoppar in dem i diskmaskinen. Vad jag inte kan hantera är att både plocka i och ur diskmaskinen, det jobbet känns för stort. 

Skrubba köksluckor, torka bordet, städa toalett och torka kräk - det är jobb som maken gör för att jag inte klarar av det. Där har jag tur som har en bra, trygg person som hjälper mig med det som är svårt. Vi har bestämt att vi ska spela på varandras styrkor istället för att tvinga oss till det som är svårt. Maken har framförallt svårt med planering, prioritera och organisering - det är saker som jag är väldigt bra på. Plocka undan är jag också ganska bra på medan maken inte vet var hälften av sakerna ska vara. Dammsuga har vi lagt på en robot.  

Nästa vecka tänkte jag prata lite om hur jag får barnen att lära sig städa. För det är en färdighet som man måste lära sig och för neurodivergenta är det inte något som nödvändigtvis kommer av sig själv.