Prinsessan Kaos

 Min dotter är 5 år yngre än sonen. När vi insåg att sonen hade adhd var hon två. Dottern har med andra ord redan från början haft föräldrar som förstår npf problematik och som försöker anpassa istället för att skrika. Tro mig, det behövde hon verkligen. Om mina andra barn kvalificerar för en diagnos misstänker jag att dottern kommer få tre. 

Dottern har alltid haft fart, pillat på allt, klättrat på allt. När hon ramlade märkte hon sällan att hon gjorde illa sig. Jag såg henne springa ut ur huset, snubbla i trappen och landa rakt ner i betongplattorna, bara för att sedan resa sig upp och skrika rakt ut, mer i ilska än i smärta och sedan springa vidare. Med mig springandes efter då, för jag var ju tvungen att torka blod och kolla så att hon inte var allvarligt skadad.  

När hon var 3 år presenterade jag henne som min dotter kaosprinsessan och vi var så trötta. Att hon har adhd har jag varit tämligen övertygad om länge. Dottern är fartig och utåtriktad på ett helt annat sätt än mina andra barn. Hon vill åka på utflykt, träffa folk och umgås med mig hela tiden. Hon kör 100 % tills hon kraschar och sen skriker hon bara hur länge som helst. Hon bråkar om allt och allt måste vara på hennes sätt. 

Nu låter det ju som att min dotter är en fruktansvärd person, det menar jag verkligen inte, men jag misstänker att hon skulle kvala in för en trotssyndrom diagnos. Hon är otroligt kravkänslig och hatar att göra sådant man måste - som att gå på toaletten eller klä på sig. Mer än så måste man nämligen inte i vårt hus. Hon behöver rutin för att känna sig trygg och saker måste vara som hon förväntar sig annars blir hon väldigt utåtagerande. Jag ser henne stå och öva på ansiktsuttryck framför spegeln och minns hur jag själv gjorde det som barn. Det var så svårt att få det där leendet man måste ha att nå ända upp till ögonen. Det och mycket annat gör att jag misstänker att hon också kommer få en autismdiagnos, om vi någon gång får tid hos Bup.

Trots allt detta är hon nästan min bästa kompis. Hon har så mycket energi, är kreativ och jätterolig att göra saker tillsammans med. Hon är också det av mina barn som är mest likt mig. Så jag tycker inte att hon är en fruktansvärd person. Det är bara att jag behöver mer utrymme och inte orkar hänga med i hennes tempo som blir komplicerat. Samt att hon tar all min energi vilket gör att mina andra barn inte får någonting. 

Att anpassa vardagen så att den fungerar för min dotter är väldigt svårt, för hon behöver struktur och tydlighet men blir väldigt snabbt uttråkad och klarar inte av krav. Krav som att gå och lägga sig, gå på toaletten och äta mat är helt omöjliga för henne att genomföra. Min kaosprinsessa går in i fight mode varje gång hon känner att hennes autonomi hotas och problemet är att 6-åringar inte kan få bestämma allt själv. De har helt enkelt inte den erfarenheten. Därför hoppas jag att livet ska bli lite lättare för henne när hon blir äldre och kan få större frihet.