Han måste ha adhd

-

 Det var sonen som sa det först. De hade pratat om adhd i skolan och vad det innebär och på vägen hem från fotbollsträningen listade han alla i klassen som han trodde har adhd, och vem som troligen fått medicin som funkar. Sist i listan nämnde han sig själv: "och så tror jag att jag har adhd!". Makens svar var självklart för en odiagnostierad förälder: "Nä, du är bara som mig. Jag var precis som du när jag var liten. Det går över!".  Jag var inte lika säker. Impulskontrollen var trots allt noll och även om han aldrig slogs i skolan så slog han sin pappa och storasyskon ofta, även om det började gå över vid det här laget. Det som gjorde mig skeptisk var att sonen kunde sitta i timmar och bygga lego och starta stora projekt. Han hade också väldigt lätt för att lära sig. Men vi hade också väldigt mycket problem.

Så en dag stod jag och pratade med en mamma på fotbollsmatchen. Hon berättade att hennes äldsta barn precis fått en adhd diagnos och sedan beskrev hon sitt liv hemma. Hur omöjligt det var att få barnet att göra något som den inte ville, som att göra läxan. Hur otroligt svårt det var att gå i säng eller sluta spela datorspel. Och jag kände så väl igen mig. 

Jag tog upp min telefon, söte på officiell information om adhd och fick en lista på drag som är vanliga när man har adhd. Det stämde precis och inte bara på sonen, det fanns fler som passade in på den listan. Så jag åkte hem, gav telefonen till maken och sa: "Han måste ha adhd!". Maken läste, tänkte efter en stund och sa sedan: "Jag förstår. Jag har adhd och det har absolut inte gått över." Det var ju skönt att jag inte behövde säga det. 

Från den stunden började vi anpassa sonens liv. Istället för att skälla på honom när han inte städade, hjälpte vi honom att städa. Istället för att skälla när han inte gick upp ur sängen stod jag utanför hans dörr tills han gick upp. Istället för att vara arg för att han inte gick och la sig, fixade vi stöd i form av listor med vad man ska göra på kvällen. Hans liv blev hel annorlunda för vi började ställa annorlunda krav.

Barnet som en gång när han var 6 år, frågade mig om jag älskade honom för att han inte visste, kom istället och sa att han var glad att vi var hans föräldrar för att vi hjälper honom med det han har problem med och låter honom göra det han tycker är roligt. 

Idag beskriver sonen sig som ett barn med odiagnostiserad adhd. Just nu funkar livet så bra att vi inte planerar att söka diagnos men vi är alltid noga med att säga till sonen att det finns medicin som alternativ om livet blir svårare. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför är skolan så svår för npf barn?

-
Bild
Jag älskade skolan och fortsatte att studera tills jag var nästan 30. I skolan fungerade jag på ett sätt som jag inte fungerade i arbetslivet sedan. Höga betyg, om än spretiga och hög utbildning har jag. Även maken klarade skolan bra, med spretiga betyg. Men jag är inte så säker på att det gått lika bra för oss idag. Skolan ser nämligen väldigt annorlunda ut idag än den gjorde när vi gick i skolan. För det första är klasserna större. 32 barn är det i sonens klass i åk 6. Vi var 25. Klassrummen har inte blivit större men de är nästan alltid två lärare i samma klassrum för att hålla ordning på eleverna. Fler personer i klassen innebär fler relationer att hålla reda på och mer ljud när man ska lyssna och sitta och jobba. Det är väldigt svårt att hantera för barn med npf  Kraven har också blivit större i skolan. Man får betyg tidigare och redan i mellanstadiet ingår det i betygskriterierna att man ska kunna analysera och motivera sina svar. Barn med adhd mognar ofta lite långsammare än...
Läs mer

Anpassningar i skolan för barn med adhd och autister

-
Bild
Skolan idag är utformad för att passa neurotypiska barn, majoriteten, och ofta funkar den väldigt dåligt för neurodivergenta barn. Det är en av de stora anledningarna till att diagnoser bland barn ökar. Man behöver helt enkelt diagnosen för att få rätt hjälp i skolan. Men skolan är skyldiga att anpassa undervisningen så att den passar alla individer, även utan diagnos.  Mina barns skola Jag säger ofta att ingenting på denna jord skulle få mig att flytta mina barn till en annan skola, för barnens skola är otroligt duktiga på att jobba med barn som har svårigheter. Och det barnens skola gör som jag tycker är bäst, är att de jobbar proaktivt istället för reaktivt. De väntar inte tills barnen mår så dåligt att de inte går i skolan längre. De sätter in insatser så fort de börjar se problem. Det visar sig också i statistiken för nästan alla på skolan går ut nian med godkänt i alla kärnämnen.  Med tonåringen har jag stött på det här arbetet personligen. Skolan lyssnar på vårdnadshava...
Läs mer

Första diagnosen

-
Bild
"Ingen i den här familjen är normal" , brukade jag säga till tonåringen när hen gick i lågstadiet. Det var långt innan vi kände till vad npf egentligen innebar och ingen identifierade sig som neurodivergent. Hur skulle vi kunna göra det? Det väldigt komplicerade ordet hade vi aldrig hört. ADHD var väl pojkar som sprang runt och slogs och inte lärde sig nått i skolan och autism innebar väl att man var nästan ickeverbal och gick i anpassad skola? Inte mina barn som låste in sig på toan och grät för att alla barn var så snoriga eller som inte kunde städa sitt rum.  När mitt äldsta barn kraschade totalt i mellanstadiet, började dunka huvudet i väggen och skrikande springa ut från lektionerna började en resa som fick mig att omvärdera det mesta i mitt liv. Efter många års kamp fick tonåringen en autismdiagnos men då hade vi redan anpassat våra liv efter den verkligheten. Tonåringen har alltid varit känslig, redan som bebis men det tyckte inte jag var så konstigt. Jag har också all...
Läs mer