Den enas stim är den andras trigger

Många autister eller kanske alla vad vet jag, stimmar för att reglera känslor, uttrycka känslor och må bra. Att stimma kan vara en mängd olika saker som upprepade ljud, handrörelser, ben som skakar, upprepa ord, gunga med kroppen, snurra med håret eller bita på kläder. Eller något helt annat. Även barn och vuxna med adhd stimmar. Kanske genom att snurra på en gummisnodd i fickan eller röra sig på ett mer synligt sätt. 

Att stimma är viktigt för både autister och de som har adhd. Det hjälper en att uttrycka sina känslor, hantera omgivningen, lyssna och i vissa fall även att kommunicera men det stör omgivningen enormt. Alla med adhd och alla autister har säkert fått höra att de måste vara still och lyssna, varpå svaret borde vara: "Vilket vill du att jag ska göra? För jag kan inte göra båda." Det går inte att vara still och lyssna samtidigt, på något sätt måste man få stimma för att fungera. 

För mig var det en viktig del av att börja må bättre när jag lärde mig om autistisk kultur och började stimma mer. Det här skriver jag samtidigt som jag sitter på en pilatesboll och studsar och med jämna mellanrum lyfter jag fingrarna från tangentbordet och vigglar dem upp och ner. Det gör att min hjärna inte låser sig och jag kan skriva större mängder text i taget. Men jag har stimmat hela mitt liv, jag har bara inte vetat om att det är stimma jag gör. Jag har dansat, sjungit, gungat lite fram och tillbaka, tuggat på saker (mat mest sen jag blev vuxen) och rimmat. Att rimma en tre fyra ord på raken är så otroligt skönt för mitt huvud. Simma, dimma, rimma , klimma. Jag vet att klimma inte är ett ord men det behöver inte vara ett ord, det behöver bara rimma för att skapa den där sköna känslan i huvudet. 

Så, autister och människor med adhd stimmar. Det är väl okej. I vår familj får man vara sig själv och ingen kräver att man ska vara "normal". Problemet är bara att vi alla är väldigt känsliga för både ljud och rörelse. Exempelvis så går jag runt och sjunger när jag försöker lugna ner mig i en kaosig miljö. Det stör sonen och dottern enormt mycket. "Tyst!" ropar de. "Du vet ju att du inte får sjunga när jag är hemma" fortsätter de. Båda två hummar och gör höga ljud när de stimmar, vilket driver mig och tonåringen till vansinne. Särskilt höga ljud. "Arrg vi orkar inte. Var tystare!" Sonen knäcker sina fingrar som stim, jag blir galen. 

Så här fortsätter vår vardag. Den enas stim är den andras trigger och vi måste hela tiden försöka byta till acceptabla stims för att inte driva varandra till vansinne. Eller vara i olika rum när vi behöver stimma. Det här gör att vårt lilla hus på 135 kvm känns ännu mindre på vintern när vi inte kan skicka ut några för att hoppa och röra sig för alla hatar att gå ut på vintern. 

Fördelen är att vi får öva på att vara respektfulla för varandras olikheter. Jag och tonåringen som är väldigt ljudkänsliga använder öronproppar och brusreducerande lurar för att dämpa vår känslighet för sonen och dottern kan inte reglera sin volym. Alla snyter sig så fort det är snor i näsan, för att dra in snor är det värsta ljud tonåringen vet. Jag slutar sjunga när någon ber mig och dansar istället ut känslorna. Hänsyn för allas känsligheter och samtidigt utrymme för allas stim är väldigt svårt att uppnå men vi kämpar på och hoppas att vi en dag ska nå dit.