En början

Hur ska vi överleva det här? Det är en fråga jag ställt min man många gånger. Orden uttrycks inte i ilska utan i uppgivenhet. Vår vardag kan i omgångar likna ett minfält med panikiga barn och panikiga föräldrar. 

Att vara förälder är otroligt svårt, för alla. Jag tror att de enda som tycker att det är lätt att ha barn, är de som inte har barn. Så var det i alla fall för mig. Innan jag hade barn tänkte jag att det bara var att vara tydlig, prata med barnen och så skulle alla följa familjens regler och uppföra sig som väluppfostrade barn. Så lätt var det inte när jag väl fick barn. 

Dessutom var vår familj inte en vanlig familj, utan en familj med extra svårigheter. Här finns både autism och adhd, var för sig och i kombination. Diagnostierad och självdiagnostiserad. Det gör att våran vardag på många sätt inte alls liknar andras vardag. 

Det känns som att många neurotypiska familjer fulla med neurotypiska barn, tänker som jag gjorde innan jag fick barn om npf-familjer. Att det bara är att göra på ett visst sätt så kommer barnen att bete sig bättre. Eller så försöker man välmenande säga att alla barn är som mina barn, som ett sätt att lugna mig tror jag. Så att jag inte tror att det är något fel på mina barn men det känns väldigt lätt som ett avfärdande av mina upplevelser. 

Jag tror ju inte att det är något fel på mina barn, jag tror bara att de behöver mötas på ett annat sätt än andra barn och människors välmenande gör bara att jag känner mig väldigt ensam. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. 

Så jag börjar där, i en längtan efter att connecta med andra föräldrar vars erfarenheter jag kan relatera till och en önskan att hjälpa föräldrar som letar efter lösningar på hur de ska möta sina npf-barn